Min erfarenhet av att möta både utsatta och professionella är att sexuella övergrepp ofta behandlas med stor försiktighet, en stor dos rädsla och okunskap. Många tassar runt ämnet, undviker det eller försöker tona ner det. För den som har varit utsatt leder det lätt till en känsla av att skammen ska och bör bäras i tystnad, eftersom omgivningen upplever ämnet som svårt. Jag har mött psykologer, socialsekreterare, kollegor, vårdnadshavare och andra yrkesgrupper som berättat att de är osäkra på hur de ska närma sig ämnet. Rädslan handlar ofta om att göra fel, att säga något som skadar, att skapa oro eller att starta en process som kan vara svår att navigera i . I praktiken leder det ofta till passivitet. Frånvaron av handling lämnar djupare spår än oaktsamhet Den erfarenhet jag bär med mig är att jag inte har mött någon vuxen som bär agg mot den som, när de själva var barn, ställde en fråga eller visade oro. Det är inte den handlingen som lämnar ärr. Den besvikelse och frustration som of