Verklig personlig förändring är sällan enkel eller tilltalande. Den läkning jag menar sker långt bortom det tillrättalagda, bortom putsade citat och lättsmälta ord på beigea bilder med koppar och glas med något "hälsosamt" i, den rör sig bortom det som anses vara delbart content. Den börjar när jag vågar gå in i mina egna erfarenheter även när det innebär att möta ångest, motstånd och obehag.

Det finns ett starkt fokus i vår samtid på att dokumentera välmående. Inför ett nytt år blir fokuset ofta ännu starkare på att bli sitt bästa jag, på nystart, omtag och löften om förändring. Jag tycker om känslan av ett nytt år, jag tycker om att tiden markerar en möjlighet att fortsätta göra gott, ta med sig det som fungerat och släppa något annat. Samtidigt bär det också på mycket hets. Ett tryck att förbättra sig, prestera mer och optimera sig själv. För mig har det blivit tydligt hur lätt den där strävan glider över i stress, snarare än verklig förändring. Risken med det är att förändring reduceras till något ytligt, något som ser ut som läkning utan att något i grunden faktiskt har förändrats.

Mitt sätt att inte stanna kvar i det svåra var länge att flytta fokus, att kontrollera det jag kunde och fly in i arbete, träning, mat, relationer eller alkohol, i olika perioder och med skiftande intensitet. Jag förstår hur stark impulsen är att fly från det som gör ont, men för att något nytt ska kunna byggas upp måste det som inte längre håller först brista. Min läkning har nästan alltid gått genom kroppen som stress, med skakningar, ett hjärta som rusar och med starka emotionella reaktioner. Inte för att något yttre hot funnits utan för att något inre har varit i rörelse och det är där, i det smärtsamma och röriga som något nytt börjar växa.

Med tiden har det blivit tydligt för mig att det inte handlar om att lägga till nya insikter ovanpå gamla mönster. Vissa mönster behöver förändras i grunden. Det är skillnaden mellan att försöka få verkligheten att passa in i det jag redan vet och att behöva ändra hur jag förstår mig själv och världen. För mig handlar det om ett medvetet arbete. Ett förhållningssätt där obehag inte per automatik blir destruktivt utan kan tas om hand och bäras vidare på ett sätt som faktiskt håller.

Jag skriver på det här sättet eftersom läkning, för mig, inte är något som blir färdigt. Den fortsätter. Ibland intensivt och tydligt, ibland knappt märkbart. Genom att erkänna det håller jag mig öppen och rörlig utan att behöva ha ett färdigt manus för vem jag ska vara eller vart jag är på väg. Det skapar utrymme för fortsatt fördjupning.

I dag behöver jag inte den bästa versionen av mig själv. Jag behöver den verkliga.

Den verkliga versionen av mig är inte putsad.
Inte mätbar. Inte estetisk.
Den är förankrad och den är hållbar.