En fortsättning på föregående inlägg om dokumentären ”Dokument inifrån: Hatet”

När jag slog på en SVT-dokumentär i går möttes jag av en tydlig markering innan programmet ens startade: ”Det här programmet är olämpligt för barn.” Det är en konkret markering som tar barns utsatthet på allvar. Det handlar inte om att begränsa samtal eller styra människors tankar. Det handlar om att uppmärksamma något vi ofta glömmer och det är att barn lyssnar, tolkar och påverkas även när samtalet inte riktas till dem.

Sådana markeringar borde finnas i allt innehåll som berör utsatthet, övergrepp, hat och konflikter. Inte för att stoppa debatten utan för att skydda de barn som finns runt vuxna som tittar, lyssnar och pratar vidare. Det går självklart att ifrågasätta var gränsen bör dras för hur stort ansvar som ska ligga på respektive utgivare eller individ. När barns erfarenheter och närvaro reduceras till ett tillägg, om ens det, tappar vi något avgörande och det är vår förmåga att se samhället genom deras ögon.

Jag kan inte låta det passera obemärkt och vill bidra på det sätt jag kan. Våra ord formar deras förståelse av världen. Det vi säger blir en del av deras verklighet.

Efter att ha läst igenom SVT:s publiceringsregler och public service-redovisningen 2024 blir det tydligt att barnperspektivet behöver breddas. Det finns väl utvecklade strukturer för publicistisk bedömning, etik och utgivaransvar, enligt avsnittet ”Publicistiskt ansvar och granskning av innehåll” , men barnperspektivet är inte en uttalad del av dessa rutiner.

Barnkonventionen som är svensk lag (SFS 2018:1197) anger i Artikel 3 att ”barnets bästa ska komma i första hand” vid alla åtgärder som rör barn. I Artikel 17(e) uppmuntras utvecklingen av riktlinjer för att skydda barn från information som kan vara skadlig för deras välfärd. Det handlar inte enbart om vad barn ser, utan även om vad de hör, tolkar och påverkas av när vuxna diskuterar det innehåll som når bred publik.

Public service-redovisningen lyfter dessutom SVTs uppdrag som folkbildare: att ”öka förståelse och ge kunskap om vår samtid och vårt samhälle”. Med det uppdraget följer också ett ansvar att beakta hur program, särskilt dokumentärer om utsatthet, hat eller övergrepp påverkar barn som befinner sig i närheten av vuxna tittare.

Därför anser jag att barnperspektivet behöver integreras tydligare i det publicistiska arbetet. Det handlar inte om att begränsa journalistik eller debatt utan om att ta ansvar för den indirekta påverkan dokumentärt innehåll kan ha på barn.

I min basföreläsning Släpp skammen – från överlevnad till läkning fördjupar jag förståelsen för hur samhällets bristande insikt påverkar barn som växer upp i skadliga miljöer. Det handlar inte bara om att beskriva vad utsatthet innebär i stunden, utan om att synliggöra de långsiktiga följderna. Med utgångspunkt i egen erfarenhet belyser jag bland annat sexuella övergrepp i barndomen och hur spåren av utsattheten kan följa en människa långt upp i vuxenlivet. När vi förstår hur djupt och varaktigt sådana erfarenheter präglar ett liv blir det tydligt varför tidiga insatser är avgörande, både ur ett mänskligt och samhälleligt perspektiv.

Barnperspektivet handlar inte bara om moral, utan också om samhällsekonomi. När vi skyddar barn tidigt minskar behovet av framtida resurser för vuxna som bär sår de aldrig borde ha fått. Genom att agera i tid kan vi förebygga det som annars måste repareras senare.

För att barnperspektivet verkligen ska stärkas i riktlinjer och publicistiska beslut krävs också en djupare förståelse för hur barn påverkas av vuxnas språk och reaktioner. Där kan jag bidra, både genom min utbildning och mina egna erfarenheter. Som beteendevetare med en kandidatexamen i pedagogik och en pågående magisterexamen i samma ämne kan jag tillföra konkreta perspektiv i arbetet med att utveckla barnperspektivet.

@SVT, hör gärna av er, så pratar vi vidare!